fy helvete vad jag är rädd.. är det verkligen att man ska gå runt och känna sig annorlunda på något vis? är det bara jag som känner av det här eftersom jag inte får någon hjälp någonstans?! ska jag behöva äta massa onödiga mediciner som gör mig ännu räddare när jag får veta vad dom är till för? nej tack! 
jag vill inte känna den här smärtan varje dag, det gör ju så fruktansvärt ont. det går fan inte och förklara! och även fast folk kanske skojar och säger typ "haha, tänk om det är såhär .... " "tänk om hon får ..... " ja men tänk om det är så då? och hur kul tror ni verkligen att det är för MIG som får stå ut med det NI säger? ni kanske skulle behöva samma smärta för att förstå att det är ett helvete, ett rent jävla helvete.
den dagen då jag hittar någon som känner precis samma ondhet eller vad man ska kalla det, den dagen finns det kanske hopp. då är det i alla fall någon som kan förstå mig. just nu är det inte en ända människa som förstår mig, inte som känner mig.
det kanske bara är en period just nu, men då lär den ju komma tillbaka? ååååh, varför just jag?! jag blir så jävla sur på allt, jag orkar inte, jag vill inte, allt kan bara fara åt helvete, jag bryr mig inte.
ontontont *andas* ontontont!
tänk om jag dör?